Depression

”Det kändes som att jag var på botten, så djupt nere att jag inte längre orkade leva”

Kristina Berger hade sjunkit så djupt ner i hopplöshet att hon inte längre ville leva. En bön tillsammans med några vänner fick livsgnistan att återvända, men efter fler motgångar blev det tufft igen. Kristina skar sig för att dämpa smärtan på insidan och självmordstankar började återigen dyka upp. Under ett möte på en kristen festival mötte Gud henne på nytt och såren på handleden började sakta försvinna.

Det kändes som att jag var på botten, så djupt nere att jag inte längre orkade leva. På vägen hem från min gamla skola fanns det en bro, där stannade jag varje dag. Jag tänkte att det vore skönt att hoppa, så att jag kunde få slippa allt, men jag tvekade varje gång och fortsatte hemåt.

Den 29:e Oktober 2016 åkte jag och min ungdomsgrupp till Awakening Europe – en kristen konferens i Stockholm. Det var sent när vi kom fram till kyrkan vi skulle sova i men några ville ändå gå på kvällsmötet, och jag följde med. Jag minns mycket väl hur jag tyckte rälsen till tunnelbanan var lockande. Jag stod på kanten, tittade ner och tänkte ännu en gång att det vore skönt att få avsluta livet. Men jag vågade inte, så när tunnelbanan kom gick jag på tillsammans med mina vänner. Väl framme vid Friends Arena ställde jag mig längst fram vid scenen och lovsjöng. Efter ett tag brast det inom mig, vilket gjorde att jag sökte mig tillbaka till mina vänner. En kille som heter Benjamin är som en extra storebror för mig och i hans famn har jag alltid känt mig trygg. Hos honom grät jag så mycket att jag till slut behövde sätta mig på golvet. Benjamin och två killar till från ungdomsgruppen bad för mig. Jag minns inte vad dem bad men jag minns vad Jesus gjorde. Mina bördor, mina självmordstankar, mitt icke-existerande hopp rann av mig. Det kändes som en flod av Jesus som sköljde över mig. Jag drunknade i  hans kärlek och frid fyllde mitt hjärta. Jag kände mig fri. Allt det tunga som jag så länge burit på hade Jesus tagit på sig, jag behövde inte längre bära det. Vi åkte hem till Örebro igen och livet fortsatte som vanligt. Ett nytt år kom och ännu en motgång mötte mig. När jag blev ledsen eller kände oro kopplade jag det till min värsta period i livet. De negativa känslorna var sammankopplade med hur jag mådde när jag blev mobbad och var självmordsbenägen. Det blev därför väldigt svårt för mig att hantera känslor som inte var lycka eller glädje.

På Netflix fanns en serie som heter 13 reasons why. Serien handlar om en tjej som begick självmord och lämnade efter sig 13 olika ljudspår där hon berättar varför hon tog sitt liv. Det var jobbigt att titta för att jag kände igen mig i det som beskrevs. Under en episod blev det så tufft att jag plockade fram en ögonbrynskniv som jag haft i nattduksbordet och skar mig. Jag hade sett på sociala medier att andra gjort likadant och jag ville veta vad som hände. Först drog jag ett sträck på låret, tänkte att där syns det inte, men de gjorde för ont så jag bytte till vänsterarmen. Där drog jag tio sträck. Några djupare än andra. Dagen efter ångrade jag mig, trots det gjorde jag samma sak en gång till några dagar senare. Efter det gick jag till kuratorn på min skola och bad om hjälp. Den hjälpen var värdefull men Jesus behövde fortfarande få tillgång till mig på djupet. Man kan prata ut om allt men det ända som faktiskt hjälper helt och hållet är om Jesus får ta del av allt man har. 

Under våren kom ett team från missionsorganisationen Youth with a mission (YWAM) till våran ungdomsgrupp . Mötet var fantastiskt och Guds ande agerade verkligen. Efteråt pratade jag med en tjej som också hade skurit sig. Herren talade till mig där och då att detta kommer vara en process, det kommer inte ske på ett ögonblick – att läka mina ärr både inombords och utanpå.

Det blev sommar och jag besökte Frizon-festivalen. Ärren hade börjat läka men dem var fortfarande synliga. Under fredagskvällen när Bethel Music från USA lovsjöng bad jag och mina vänner för mina ärr och de försvann nästan helt. Men framförallt var jag helad i hjärtat. Herren berättade för mig och gav mig en stämpel i hjärtat på att jag inte är samma person som skar mig. Det betydde mer för mig än att det synliga skulle försvinna. Ingen jag mötte såg mina ärr, bara jag visste vart de var. Idag syns ärren inte alls och jag vet att det var den helige ande som varje gång fick mig att cykla vidare från bron. Herren är god och större än allt vi går igenom och utan honom är jag ingenting. Vi är klädda i honom och behöver inte se tillbaka. Han har nycklarna till helvetet likväl som till ditt förflutna. Du behöver inte leva i det gamla för du är en ny skapelse i honom.